Senaste fyra dygnen har jag spenderat med min lilla vapendragare, den där lilla sockerpinglan har opererat bort halsmandlarna och en polyp bakom näsan och ni andra kanske ser det som ett litet ingrepp, ingenting att oroa sig för men med dom banden och känslorna som finns inom våran familj, är det bland det tyngsta jag varit med om.
Att se en liten oskyldig flicka ligga och vara så osäker och rädd, om jag kan säga så, trots att hon är den modigaste i världen, det är nog det jobbigaste som hänt mig.
Vi åkte i tisdags och tog ett patient-rum och sov där en natt, och lilla fröken var då värre nöjd trots att det egentligen var en folkhögs-skola som var ombyggt till ett hotell, det krävs inte mycket för henne för att hon ska vara nöjd.
Dagen efter, som var dagen med stort D, vaknade vi jättetidigt för att åka mot sjukhuset, och ingen mat fick ätas för Lina så vi fastade med henne, och att se henne vara så hungrig gjorde så ont i hjärtat så man ville bara dö.
Sen sattes nålen på plats och där efter runt 11-tiden var det dags för lillstrump att rullas iväg på operationen.
Det var verkligen det värsta jag varit med om i hela mitt liv, även om det bara är en rutinoperation så är det så hemskt att mitt allt, min finaste bästa syster ska måsta gå igenom det med hennes rädsla. Men hon var så modig så.
Två timmar satt jag och mamma och tittade på klockan och väntade på att telefonen skulle ringa och till slut ringde telefonen och vi fick gå upp på uppvaket, det var SÅ skönt att se lilla pyret igen och att höra henne andas.
Hon vaknade upp sakta men säkert och hade jätteont, men det gick bra och hon är tapper så nu har vi varit hemma i två dygn och hon blir bättre och bättre trots att hon är lite rastlös.
Är för tillfället hemma med henne ensam, så inlägget fick bli lite snabbt.
Ska iväg och jobba nu alldeles strax, så jag kan skriva mer när jag kommer hem sen. Puss å go