Senaste månaderna har inte varit lätt, över huvud taget. Saker från förr har gnagt i mig hela tiden och huvudvärken har varit ett faktum, och jag har helt enkelt inte varit mig själv. Nu känner jag att det får vara nog, nu är det dags för mig att stampa ner foten och få folk att se hur JAG egentligen mår, jag har inte möjlighet att hjälpa alla andra när jag ständigt kämpar för att själv ta mig genom vardagen. Som man säger, i nöden prövas vännen. Och faktiskt, så har jag nu fått se vilka som faktiskt känner med mig och känner för mig, vilka som är mina verkliga vänner.
Det är inte många som förstår mig, som förstår varför jag inte kommit på skolan och varför jag aldrig hör av mig. Och hur mycket det än tar emot att skriva det här så har det en anledning, jag har själv utvecklat en ren panikångest, utifrån svårigheterna att förstå att jag faktiskt inte mår bra, att jag faktiskt nått botten. Tjejen som alltid gått igenom livet i 320 km/h, har nu krockat rakt in i väggen. Och allt står stilla, det är ett rent under att jag klarade körkortsteorin, så jag inte har möjlighet att fokusera på något. Att skriva är inga som helst problem, men att läsa, sitta på skolan och försöka ha näsan i boken under tiden alla andra sitter och skratta och pratar högljutt i klassrummet. Inget menat mot er som gör det, jag vet hur det är, jag har själv alltid gjort det. Men det är jag som är för dumtjurig för att be om att få gå i ett annat klassrum.
Jag har stora funderingar på att pausa min utbildning och återkomma om ett halvår eller liknande. Det är en kamp för mig att bara ta mig genom dagen, och en ännu större kamp att försöka få alla runt omkring mig att förstå att jag faktiskt inte mår bra!
Ord som depression, och ångest, och panikångest har alltid gett mig den tanken att det är bara något dom säger för att försöka få folk att förstå att dom är less, ledsna eller slutkörda, att det bara är svaga människor som får såna diagnoser. Men man vet inte hur det är att leva med ständig ångest och att vara i en depression förrän man själv är där, och det vet jag nu, av egen erfarenhet. Det största felet man gör i livet är att dra alla över samma kant. Man är stark, om man orkar sig upp på morgonen efter ständiga nätter utan sömn. Eller den oroskänslan i kroppen, när det känns som att något sitter inne i skelettet på dig och du kan inte sitta still, paniken, då det känns som att någon sitter och eldar som ett band runt bröstkorgen, eller när hjärtat slår 300 slag i minuten för att det är för mycket folk runt en, eller att magen känns som att den ska vändas rakt ut och in så fort man tänker på vad som MÅSTE göras. Egentligen finns det inga direkta måsten, bortsett från att få en själv att må BRA igen.
Utan min mamma, min sambo och de vänner som jag faktiskt kan kalla vänner, hade jag aldrig orkat med detta. Det har varit för överväldigande. Det är fortfarande en lång bit på vägen att gå, samtalskontakter och medicinering. Bara jag ger det tid så är jag snart på fötter igen och kan le genom dagarna som den Sarah jag är. Jag vet att jag klarar det här, för jag är stark!
"Alla handikapp är inte synliga, de som inte syns kan vara lika tunga som något som faktiskt syns"
Jag vill inte skriva detta inlägg av någon annan anledning än för att få förståelse, få bli accepterad för att jag kanske inte springer fram och kramar alla så fort jag ser dom. Det är en jävligt tung period, och nu ska jag fokusera på mig själv. Tack till dom som orkat läsa, och speciellt till dom som faktiskt förstår.