Att fundera gör mig inget klokare, att se på honom gör mig dock lyckligare. Han är mitt extacy, han är min drog. Jag vill egentligen skriva som man gjorde när man var 13 och hade värsta 'seriösa' förhållandet, om hur jag skulle dö för honom, ge mitt hjärta till honom om han behövde det. Att jag skulle hugga av alla mina lemmar om det skulle ge mig vetskapen om ett evigt liv med Anton vid min sida. Men jag tror ni förstår, ni som stått mig nära och som står mig nära ser, ni ser hur lycklig denna människa gör mig. Hur stark han gör mig och hur mycket klarare jag kan tänka när jag kan diskutera saker med honom.
Här om dagen låg vi och diskuterade våran framtid, hur vi vill att den ska se ut och hur vi ska försöka forma den. Vi är rätt lika i det, hur vi vill ha det. Hur vi har tänkt det. Jag har alltid varit rädd för att diskutera framtiden, men nowadays är det som att det kommer helt naturligt.
Det finaste som finns är kärleken, bullshit trodde jag för några år sen då jag endast sett hur förhållanden trasats sönder av svek och lögner.
Nu vet jag, kärleken är det finaste dom finns. Vi, du och jag, Anton, skapar det finaste som finns tillsammans.
Ett år har snart gått sen vi blev vi. Sen vi två blev ett och det känns som att tiden bara sprungit förbi. Det året har varit ett rent helvete men nu är vi här idag och har klarat oss igenom all dynga som kommit i vår väg. Det som inte dödar, gör oss starkare.
Vill avsluta detta fantastiskt känslomässiga inlägg med att säga att jag verkligen hoppas att alla hittar den kärlek jag och Anton har, någonstans. Kärlek, respekt och förståelsen vi skapar i såna relationer gör oss till bättre människor. Jag skulle inte vilja ändra på det som hänt, för det är det som gjort dom vi tillsammans är idag. Jag älskar dig bubben, du är det finaste jag vet! <3
Nu ska vi hasa oss iväg mot hoodet för att käka hos bror och Anna, och sen tillbaka hit med en till natts sleep-over av bror och Anna. Uppdaterar er senare sötkorbar! Pözz
Sarah Wall