Jag vet inte vart jag ska ta vägen med allt det här, huvudet tar livet av mig, bokstavligt talat. Jag är påväg att bli galen, en ständig värk som får mig att bara vilja krypa ner under marken och dö en liten bit.
Idag är det Thomas födelsedag, grattis till honom! Födelsedagar innebär fika, som innebär en ganska glad Sarah. Men ändå inte, på grund av att värktabletterna inte tillåter mig att äta. Aptiten är lika med noll, inte ens remi nougat känns lockande, inte heller någon annan kaksort av alla som ligger på kakfatet..Inte ens löjromen som står i kylen (!!) Stackars stackars Sarah.
Anton är påväg hem från jobbet nu, hoppas jag.. Behöver en kram, två kramar, många kramar. Det är fantastiskt vilken fin människa han är, vilken tur jag har som får spendera mina dagar vid hans sida. Kärlek när den är som bäst!
Man ser på mig att jag har ont, jag har rynkor.. På sant, och nu tänker ni alla läsare att det bara är skitsnack, men jag har börjat få rynkor. och påsar under ögonen från alla sömnlösa nätter.. Tappar hår gör jag också och jag blir bara magrare och magrare, så jag vet inte om jag kan kalla detta en "osynlig sjukdom" längre.. Det tär på mig.
Inser nu att jag måste skapa en till mapp, "självömkan" eller "stackars Sarah", för nu börjar klagomålen komma på nytt. Och med tanke på att jag tagit med datorn till Innanbäcken nu så lär jag uppdatera lite oftare.. Är det för övrigt bara jag som har problem med att blogga när folk ser på? Jag klarar verkligen inte av det.
Nå, nu ska jag gå ner. Puss och kram alla söta!
Sarah Wall