Jag ska vara så lycklig egentligen, lyckligt lottad över att det "bara" var Chiari dom hittade och ingen tumör, jag skulle aldrig kunna föreställa mig hur extremt chockad, vilsen och skräckslagen man skulle vara om man skulle få den diagnosen. Det finns alltid någon som har det värre än en själv, men det är ändå okej att känna, right? Jag känner, något.. Men jag kan inte sätta fingret på känslan ännu. Det känns bara konstigt, att jag inte är som alla andra. Att jag inte är som vilken artonåring som helst utan att jag har en annorlunda hjärna, att jag har en nerhalkad hjärna och udda ryggmärg.. Jag vet inte, det känns konstigt.
Men nu ska jag stoppa undan känslorna och ta mig en tiominutare på soffan innan jag slår igång greys. Peace out peeps'