Idag steg jag upp klockan halv åtta, inte för något annat än för att följa lillasyster till skolan, hon är snart där, hon är snart 15 år, och trotsig. Gör allt tvärt emot vad man säger, och då kommer hon ha två "mammor" som kommer stå och tjata på henne vilket kommer forma henne till den hon blir i äldre dagar.
Det känns helt sjukt, att tiden gått så fort.. Att jag nyss var den där flickan, och att jag nu är 18, vuxen, myndig, och egentligen får göra exakt vad jag vill, men då får jag också stå för mina handlingar. Jag kan inte gömma mig bakom mammas rygg längre, fast egentligen så kan jag ju det med tanke på att jag har världens bästa mamma. Och det är helt sinnessjukt, hon ställer alltid upp för mig, och tro mig, jag kommer göra detsamma när hon behöver mig!
Sentimentalitet såhär på morgonen är inget vidare, jag vill inte vara vuxen.