Vingklippt ängel s66 (biverkningar)
Ångest romantiseras allt för ofta. Vansinnet förskönas. En vacker ung kvinna som är galen, fascinerar. Man får en bild av vackra Béatrice Dalle som spelar psykfall i Betty Blue. Hon bibehåller sin skönhet genom hela filmen, trots sitt totala sammanbrott.
Men verkligheten är annorlunda. Det finns inget vackert i dessa otaliga situationer då jag genomborras av min ångest, då jag ligger och skakar i mina egna spyor. Det finns ingenting vackert över hysteriska gråtattacker, kvävningskänslor, panik som stirrar fram ur ögonen, och vare sig det är en vacker kvinna eller ej så finns det inget vackert över hennes ångestskrik, hennes rakbladsvassa tjut som kommer från en svart avgrund.
Abstinens eller inåtvändhet är inte roligt. Medicinernas biverkningar är allt annat än vackra; muntorrhet, kraftlöshet, yrsel, illamående, sömnsvårigheter, hudutslag, sexuella störningar, urineringsbesvär, huvudvärk, astma, svimningskänslor, koncentrationssvårigheter, huskelstelhet och rörelserubbnningar, matsmältningsrubbnigar, magsmärtor, nästäppa, dimsyn, ofrivilliga rörelser, förvirrning, minnesrubbningar, mardrömmar, dubbelseende etcetc.
Man känner sig absolut inte vacker när man kämpar mot sin sjukdom.
Man känner sig bara totalt tömd på energi. Eller fylld av en kokande kraft som slår ut precis allt annat.
Jag är en mental naturkatastrof.