Mina dagar är sällan lika varandra. Det är ofta det vänder, humöret alltså, från dag till dag, ibland från sekund till sekund. Men det är så livet är antar jag.
Jag tänker ofta på saker ur flera synvinklar, det är sällan jag är fast på en och samma punkt hela tiden.
Till exempel, hur dålig man är att leva i nuet. Hur ofta saker går till spillo för att man tänker alldeles för mycket, överanalyserar, blir osäker och struntar i att göra något som kanske skulle leva i minnet i alla dagar. Att inte ta det som det kommer, säga JA till allt och se vart det bär en. Skratta hela dagarna, njuta, se, uppleva och låta det gå till historian. Att inte vara rädd att göra saker som kanske inte är helt okej, men som är så kul så att det bubblar sådär i kroppen och man skrattar genom allt. Känna spänningen som stiger steg för steg och bara njuta av det, njuta av den där lilla kicken.
Jag har förlorat många, men vunnit många nya. Jag har valt att omge mig med människor som förstår mig och mitt liv. Hur jag tänker, som är på samma våglängd som jag är. Och det är nog det bästa val jag gjort. Jag är en sån som kanske inte pratar med folk vareviga dag, som behöver hantera mitt, det jag har inom mig som jag inte vill tynga andra med. Sen kan det ha gått tre månader, och när jag pratar med mina lika igen är det som om ingenting varit. Som att vi pratade igår. Och det är så jag vill leva. Jag tar S' som exempel, vi kan ringa varandra varje dag i en vecka, sen inte höras på kanske två månader och sen pratar vi och tar ikapp allt som hänt. Vi vet att vi har varandra där och känner ingen press på att prata när vi inte vill/kan/orkar. Att mitt i natten kunna ringa och få släppa på all skit som hänt, bara ösa skiten ur sig, och bara ha någon som lyssnar. Som inte lägger sig i, lyssnar och förstår och sedan glömmer. Det mina vänner, det är det finaste jag vet. Alla funkar självklart inte så, men det gör jag. Jag vill vara med dom som förstår det och som tänker likadant.
Samtidigt tänker jag att jag vill ha kontakt varenda dag, att varje dag förklara för alla hur extremt mycket dom betyder för mig. Vilken stor plats dom har i mitt hjärta, att jag älskar dom. För skulle något hända vet jag att jag skulle gå i taket med tankar på att han/hon inte vetat hur mycket jag beundrar denne. Hur mycket jag vill ha dom i mitt liv livet ut, till graven.
Men ingenting ska hända någon. Alla ska vara vid min sida och skratta och njuta av livet tills vi går till evigheten,
Att jag varje dag vilja komma på något jävligt galet, ta med mina nära och göra galenskaper från unga kvällen till tidigt på morgonen. Njuta av livet.
Men här är den, verkligheten. Jobbet tar upp tid, många jobbar osynkat. Folk flyttar och väljer livet, väljer att testa sina vingar och flyga bort, se världen.
Här sitter jag, i lilla Kalix, i lilla soffan med "special place" spelandes i headsetet och njuter. Njuter för fulla muggar, i nuet. Spånar på idéer om att flytta, men tar det som det kommer. Ingen stress, ta det som det kommer.
En liten tanke bara..