En sak till jag inte riktigt fattar är varför jag har så förbannat svårt för att gråta, lätta på hjärtat och bara prata. När jag mår dåligt kan jag verkligen inte prata, jag skulle kunna skriva en bok i princip om allt jag känner. Men inte prata.. Antar att det är en mognadsfråga, men när ska det komma? Jag är så grymt less på att spara på allt. Trycka undan det och lådsas som om det inte finns några problem, jag kan inte ens gråta när jag är ensam. Det blir för mycket och sen går det bara ut över alla andra, ångesten, paniken över att vela få ut alla instängda känslor på en och samma gång. Jag hatar det.
Egentligen så är väl mitt liv en dans på rosor, jag har en underbar familj och finfina vänner. Men det är som om något fattas och jag aldrig blir nöjd. Kaos, i min hjärna. Det är vad som händer.