Kaptenen sällskapar mig ikväll också, men hur mycket jag än vill kan jag inte vara lycklig för att det bara är två dagar kvar tills jag står och ser honom i Luleå.. Det är som om något tar emot. Jag hatar att bli så här förbannades känslig till och från. Blev tvungen att kolla kalendern och det är inte PMS-dags ännu, så jag har inget svar på varför jag känner mig så förbaskat down.
Om en månad är det bara ett år kvar till flytt, hur faan ska jag fixa dethär? Hur ska jag klara mig utan mammsen, lina, brush, catta, toys, sandy och lilla Kalix? Hur mycket jag än klagar på Kalix, så vet jag innerst inne att jag kommer sakna det, lugnet. Jag vet att jag kommer trivas i en större stad, det har jag alltid varit säker på. Men som såna här dagar, inte räcker det med ett telefonsamtal och allt är bra. Såna här dagar kommer jag vara tvungen att sätta mig i bilen och köra hit hem, krama om alla nära&kära och gråta en skvätt mot mammas axel. Men jag ska klara det, jag vet att jag kan det!
Nu ska jag sluta deppa och sätta igång med lite teori, på måndag börjar praktiken och då blir det även att boka mina sista körlektioner och göra halkbana och risketta! Gogogo!