Jag är så spyless att stå still på samma ställe hela tiden, ungerär som att någon har markerat mig på en lista och intensivt använder repeat-knappen. Jag vill att det här året ska gå fort så jag får bli klar med skolan och flytta, planera mitt liv, framför allt skaffa mig ett liv.
Jag ska inte klaga på folket jag har runt mig, dom gör allt för mig, men det är som om jag aldrig nöjer mig, som att det där kravet längst ner i maggropen skriker efter något mer.
Ingenting får gå för fort heller, det bror nog dock på mitt behov av kontroll. Jag måste ha väldigt svårt för att bestämma mig för något, det märker man bara på alla lögner jag lagt åt mig själv, att jag ska sluta röka, börja träna regelbundet (som vanligtvis håller två-tre veckor), börja äta nyttigt, sköta skolan. Vad fan handlar det om? Ångest är bara förnamnet..
Att jag äntligen har kunnat erkänna dethär för mig själv känns som en stor lättnad bara det, för det hade jag inte kunnat göra för någon månad sen, det är småsaker som gör betydelse och stora saker som gör förändringar gällande mig verkar det som.
Jag har kommit långt, men jag har mycket kvar att lära, så nu tackar jag för mig och försöker brottas med allt detta negativa.
Det positiva i allt detta negativa är att jag faktiskt har människor runt mig som faktiskt bryr sig, som faktiskt gör allt i sin makt för att se mig må bra, och det är en av många saker som stärker mig och jag är mina fina evigt tacksamma att dom ställer upp genom mina upp och nedgångar.
<3