Egentligen blir jag inte så mycket klokare av att tänka så.
Det är ju här jag är nu, det är såhär jag mår nu och såhär långt jag har kommit på vägen att bli bäst. Bara bäst.
Ikväll låtsas jag inte som att allt är bra, ikväll är det verkligt så att inget är bra för mig. Jag mår värre än värst och jag skulle behöva en stor spruta med lugnande inkört rakt i hjärtat.
Imorgon är det läkarbesök, utvärdering av mediciner förmodligen. Och jag ska säga som det är, ren dynga, apati, viktuppgång, och en väldigt liten förbättring. Tror jag gör så att jag trappar ut meducinen, försöker vara utan, och blir det värre, börjar jag igen. Blir det bättre, ja då är jag utan.
AAARGH, måste ut och gå eller nåt, hela kroppen lever om och jag vill egentligen bara gråta. Varför kan jag inte bara göra det?!
Nå, natti