"Åh, fan vad ångest jag har för att jag inte har klippt naglarna. "
"Asså ångesten är inte att leka med när man inte kan köpa den senaste snyggaste tröjan."
"Får sån ångest när jag tittar på tv, känner mig så fet."
Jag har själv gjort det, men efter att själv upplevt, och efter att måsta anpassa sitt liv efter sin panikångest så är det inte lika lätt att använda det i varje mening.
Jag menar inte att alla som använder sig av ordet är dum i huvudet och aldrig har upplevt en sådan sak. Men har man sån pass ångest som man sitter och skriver ut på en facebookstatus, tror jag inte att man hade suttit där och skrivit det just då.
Ångest hos människor ter sig säkerligen olika, alla får förmodligen samma symptom som jag. Men skulle jag ha ångest för att det är måndag, skulle inte jag vara i skick för att sitta och skriva det på en uppdatering.
Ångest är ingenting man vill skryta med, men det är likväl någonting man vill att folk ska förstå. I alla fall jag. Hur skamset det än känns att vara instabil, känns det bara starkt att istället för att dra täcket över huvudet och gömma mig-ta mig iväg på skolan och gå bland allt folk med känslan av att det är någon som vill ha tag i mig, döda mig, som att det sitter myror på mitt skelett och äter min benmärg, som att jag springer och har sprungit dom senaste trettio minutrarna, som att jag har ett band spänt runt bröstet och endast får andas genom ett sugrör-MEDANS jag springer. Att försöka bortse från det, försöka övervinna det lilla monster som gömmer sig i mig och inte vill att jag ska ha ett leende på läpparna, som istället får tårarna att välla upp i ögonen så fort jag får minsta lilla kritik vänt mot mig eller minsta lilla press på mig.
Såna gånger är det så skönt att plugga i hörlurarna i öronen, medans man går genom skolan som är full i folk. Att istället för att vara livrädd, fokuera på musiken och försöka intala dig själv att det bara är du, endast du som går genom korridoren och att det är du som äger världen.