Nio dagar av tio, vaknar jag med en oroskänsla i kroppen.
En typ av "överaktivitet" som gör att jag bara måste iväg, jag kan inte vara hemma. Jag måste bara göra något.
Och det krockar egentligen med den jag är, jag är en lugn och sansad människa i mig själv. Jag älskar att bara slappa en hel dag i sängen, med min älskade, underbara sambo.
Dricka massa thé och se på serier.
Men det får lida, mitt sanna jag får lida. Av att min ångestsida gör att jag sliter mig från Anton, jag rymmer iväg till brorsan och Anna.
Hem till mamma ibland. Bara för att komma från dom känslor jag känner just då. Och det är SÅ fel. Såna gånger borde jag egentligen stanna hemma, fundera ut exakt vad det är som får mig att känna så, hur det känns, och hur jag kan hantera det. Kanske meditera? Eller lyssna på musik. Måla möbler kanske?
Men, det är lätt att tänka i efterhand. När man får instinkter att fly, så gör man det. Det är svårt att göra annat.
Och älskade älskade Anton, läser du det här. Lägg på minnet att jag rymmer inte från dig, jag rymmer från mig själv. Från mina känslor, som tar övertaget. Jag älskar dig, jag älskar att vara med dig, mest av allt. Men jag kan inte hjälpa det, just nu iallafall.
Tack för att du ändå alltid är där, fina fina du. Du äger mitt hjärta, till den dagen jag dör. Det kommer bli bra, så snälla oroa dig inte för mig. Du vet att jag aldrig skulle lämna dig i sticket.. <3 du, alltid alltid alltid!
Jag tror bestämt att jag ska göra så att jag bestämmer mig för att minst två dagar i veckan, vara hemma en hel dag. Tänka på varför jag mår dåligt. Vad som skapar denna "oroskänsla" i kroppen. Och ta itu med den. Det är vad jag ska göra.
Sen skulle det ju hjälpa på traven lite om jag skulle kunna få jobba, hade knappt nån ångest i somras när jag jobbade. För jag hade hela tiden något som körde slut på mig, som jag hade något att se fram emot..
Jag måste få ett jobb.
Men inte nu, för nu ska jag dricka thé och ta kvällsmedicinen och sen ut en sväng med mitt mindre hjärta, Atlas.
Vi hörs imorgon. Godnatt alla fina.