Frågorna dyker upp, vad jag kunnat göra för att allt skulle slutat upp totalt tvärt emot vad det gjorde.
Jag kan se på människan och undra hur något så fint kunde sluta upp i kaos, hur det kunde hända. Jag dömer mig själv, för till viss del är det lika mycket mitt fel.
Att sedan gå igenom samma sak, för en kväll, leva upp alla minnen, alla känslor. Det blir totalkrasch i hjärnkontoret.
Jag har aldrig upplevt dessa känslor på det sätt jag gjort idag, jag har aldrig kunnat lätta mig så mycket som jag gjort senaste dygnet, det är som om jag kastat ut 30 stenar ur ryggsäcken jag hade, men dom ersattes av tegelstenar med dubbel vikt. Paniken, på grund av viljan, kommer. Men den inre biten skriker åt mig att lägga av, att bege mig mot mitt mål. Jag kan inte stå och trampa på samma ställe, det går inte. Hur mycket jag än vill ha det som det varit så är det andra alternativet bättre för mig. Jag behöver min tid, jag behöver andas. Man kan inte glömma, man kan förlåta och gå vidare, men aldrig glömma. Det sitter i en, som små kryp och gnager ända in i märgen. Tror jag måste kalla det smärta.
Jag trodde verkligen jag kommit längre än jag gjort, men jag har ännu alldeles för mycket kvar att bearbeta. Jag vill inte mer.