Hjärtslagen, hjärtslagen mitt hjärta hoppade över när jag fått upp brevet.
Myrorna, myrorna som infunnit sig i mina ben sen den dagen.
Idag har det nästan gått tre månader sen som slizade upp mig. idag firar jag och mitt zipperhead 3 månader.
Jag känner ingenting, tomt är det.. Nästan så det ekat mellan väggarna i mitt huvud.
Jag försvinner in i musikens värld och jag slutar upp som en vilsen själ i livets mörka labyrint.
Jag förstår folk bättre nu, varför de backar, varför de vill hela på egen hand. Varför de väljer att gömma undan sin själva och sina känslor.
Känslor, vad är egentligen känslor? Illusioner, vaneföreställningar, hallucinationer. Varför känna, när det är bättre, om inte lättare att ignorera och inte känna alls? Dom som kan och vill känna, får känna. Men jag vill inte, jag väljer att blunda och försvinna. Backa från familj & vänner. Jag vet inte vad jag ska låtsas vara.. Glad?, Ledsen?, Förvirrad?.. Enklast är nog att vara det jag känner mig, fullt ut apatisk, istället för att låtsas, Då kanske det finns nån som kan och framför allt vill, känna till mig?
Kanske det allra lättaste skulle vara att hoppa av programmet, och ge upp alla runtomkring, leva själv som ingen, no one!
Det kanske är lättare så, istället för att låtsas. Kunna vara jag själv, tänka över mina synder, skylla mig själv för hur jag format mitt liv.
Eller kanske omprioritera.. Hålla fast vid mina åsiker, vara stark och vara med mina lika, mina medmänniskor.
Jag har aldrig pressat någon, aldrig tvingat någon att förstå mig. Speciellt inte när det gäller mina rädslor och tankar, för jag är en komplicerad människa. Jag blir lätt missförstådd. Men varför skylla det på någon annan än mig själv?
Livet sviker mig, solen lyser och vårkänslorna börjar komma. Men vart är glädjen? Vart är känslorna som jag känt förr?
Pirret i kroppen när man kände att sommaren var på gång? Livet sviker mig, ekonomin är totalt på sniskan. Dock ser jag det ur fler än ett perspektiv, det är självklart positivt också. Då får vi lära oss att vända på kronorna. Vad är viktigast? Mat eller godis? Cigg eller internet? Nöjen eller en lägenhet att bo i?
Vi krigar, för att få vara dom vi är, (för att befria våra själar min vän).
Sömnen har inte lyst med sin närvaro på veckor, det är som om mitt huvud förberett sig på försvarssidan, som om jag förbereder mig för en K.O, känslomässigt, men som skrivet tidigare... Vilka känslor? Dom finns inte, och det spelar ingen roll hur många samtal jag går på, vem jag pratar med, eller vilka mediciner dom är proppar i mig. Snarare tvärt om, det gör mig tom. Som om jag är ensam på hela klotet, som om ingen vet vem jag är, eller vill känna vid mig. Men det är klart, vad ska man känna vid? Om det inte finns något att tillföra i vardagen? Logiskt tänkande.
Jag har verkligen världens underbaraste människor runt omkring mig, absolut! Men jag vågar inte binda mig alldeles för hårt vid någon, jag har en tendens att slå mig lös och tappa greppet för att slippa att bli sårad. Då känns det bättre om man inte hunnit knyta alldeles för hårda band till de man älskar.
Vet inte vad det är som gör att jag känner så här nu, tror att allt kommit ikapp mig, dom senaste tre åren börjar ta ut sin rätt av lögner, svek, psykisk misshandel och manipulering. Jag har inte ännu riktigt hittat tillbaka till MIG själv. Det är disigt, mer än någonsin just nu, förhoppningsvis pga att jag är nära målet! Det är inte dags för avgång ännu, försöker att inte titta tillbaka, trots det är det jag egentligen vill. För att försöka förstå, och lära mig att aldrig gå med om att bli så förstörd, så överkörd av människor som man tror är ens nära och kära.. Måste försöka ha ögon i nacken så inte ryggen blir ett knivställ.
Sarah Wall