Jag minns inte sist jag kunde skratta så innerligt jag gör idag, även om skratten kommer allt för sällan så kan jag ändå släppa på allt som tynger mig när jag väl skrattar.. Jag behöver inte tänka mig för längre, jag har bara mig själv att tänka på, det är skönt men samtidigt skrämmande.
Såklart har nya problem kommit på kartan, men jag måste lära mig hantera som själv och inte alltid ha någon att luta mig mot.. Allt hänger på mig just nu, kan inte alltid räkna med att ha någon där, det är ju trots allt mig själv jag ska leva med resten av livet, därför behöver jag även handskas med mitt förflutna och bearbeta allt som hänt. Nu pratar jag inte bara 3 år tillbaka, saker från min barndom flyter upp till ytan och jag måste gå djupare i varför vissa saker har hänt.. Måste försöka lära mig att allt inte är mitt eget fel, att det inte är jag som förorsakat smärtan för mig själv.
När jag tagit mig förbi alla hinder kommer jag äntligen känna mig tryggaree i mig själv, har först vid tjugo års ålder lärt mig stå för mina åsikter, säga ifrån om jag inte tycker att folk är rättvisa. Jag är glad över det, trots att jag för tillfället står ensam på min väg, de människor som verkligen älskar mig finns kvar, och det känns bra. Det känns bra att känna sig älskad utan masken på, och till er andra som valt att lämna min sida, tack. Tack för att ni hjälpt mig att ta mig vidare och se vad som är äkta och inte.
Vi hörs senare. Puss