Usch, varför usch?
Har till och från mått lite kasst i samband med att jag trappat ut mirtan, har ätit 30mg nu i två veckor, och kände för första gången utsättningssymptom förr-förra helgen, en ständig ångestkänsla. Ingen som bryter ut, bara en rädsla i bröstet som om någonting ska hända.
Såklart börjar tankarna snurra på att jag kanske borde fortsätta på medicinen, att jag inte är frisk ännu. Men det tror jag inte. Känner mig redo, och jag vet att jag kan må bra utan dom.
Idag har varit en ångest-dag, kände redan när jag och mamma var på g till Luleå att det var något som inte stämde. Det kändes som att det skulle hände nåt jättehemskt, som en dålig magkänsla helt enkelt, men det släppte som inte. Det höll i sig, hela vägen dit och tillbaka, och det var först när vi började närma oss mat-stoppet att det var ångesten som var på besök.
Så jag har bestämt mig för att fortsätta på 30mg en vecka till, sen trappa ner till 22.5 och från det till 15, sen till 7,5 och sen utesluta den helt. Även om det tar längre tid och förstör min planering så får det lov att bli så.
Har även läst mig lite till varför jag gått upp så mycket i vikt av medicinen, och delvis beror det på att jag samlar på mig vätska, och det förklarar ju mina svullna fötter och händer.
En kille hade gått ner 13 kilo i bara vätska efter att han slutade med mirtan.
Men riktigt så mycket vill jag inte gå ner, vill kanske tappa nåt kilo, men inte alla kilon som jag äntligen lagt på mig..
Nå, ska försöka fokusera på nåt roligt/bra nu innan jag ska gå och krypa ner bredvid mitt hjärta.
Hade egentligen tänkt sova hos mammsen inatt, men när jag mår så här konstigt så är det skönt att vara "ensam". Men imorgon blir det nog övernattning hos mami. Mys <3
Skriver kanske mer imorgon, om jag mår bättre! Puss